yoie

ute är det så där magiskt vackert som det bara kan vara en Norrlands kväll någon stans mellan Basten och Vindeln. klockan är närmare midnatt men det är fortfarande ljust som på dagen, bara lite svalare kanske. jag sitter i Vagn 34 på plats 34 i en liggkupé med en klump i magen. jag var mitt i en värld där jag hörde hemma och kunde andas o känna mig riktig. Jag viste inte att man kunde hitta sig själv på ett fjäll. Att typ hitta meningen med sitt liv... ahha det låter som något romantskt skit ting någon uttråkad filosåf suttit o tänkt på . Men efter dessa dagar i tält, kånkande, svettande och solbränd med en gloria runt huvut av små hår som slitits upp av det iskalla vattnet o den heta solen kan jag nog känna det- Men jag kom inte fram till Kvikkjokk. Det är som att någon inte vill att man ska få bli helt nöjd utan det som att livet bara -vänta nu lite yoie du ska inte riktigt än finna ro. I naturen finns inga komersiella jippon (som liseberg, festivaler, sprit) utan det står där och bara sträcker på ryggen utan att bry sig om vi är där eller inte. Den behöver inte locka med blinkande lampor, fullfart och god komfort. Istället är det vi som får anpassa oss till den.
Det är de pårlande jockrarna, de kala fjällen, den mossiga skogen, denlånga dagen och det stilla och klara vattnet som får mig att dregla av avunsjuka. jag MÅSTE dit igen. Men fick åka hem tidigare innan vi nått Kvikkjokk. Jag och tvillingarna. Tvillingarna är just nu där ute i det underbara. Ja, jag sitter med svullet knä för 5 11 gången!!!! så måste jag bli skadad!!

Jag e så förbannat envis och vägrar missa chansen. Hade jag bara skitit i att springa upp till en topp 8km (som vi trode var 5km upp) och rammlat o fått halta 9km hem medan tvillingarna låg o softade vid fjällstationen. AHHH okej det var grymt vackert på toppen men VARFÖR!!?? det var knappt att jag orkade titta på utsikten. Jag ville eller var tvungen att skynda mig tillbaka eftersom tiden började rinna ut och jag hade jävligt klantigt nog inte å mig mycket kläder o det började blåsa där uppe... Men så klart ska man hålla god min hoppas på förbättringa jag är ju Hunden, människans bästa vän, nörden, äventyraren som inte häller salt i såren. Skogen är mitt näste, min kärlek, min äkta vän, allas vän, Naturen är det äktaste som finns. Det är min förbild och min blivande sambo! 



Jag hittade. Äntligen fann jag ett lugn en plats ett så kallat paradis... nee det låter så blasé, jag fann inte paradiset, jag vill inte dit. Vad finns att göra där? Nej jag fann Norrland, skogen, bergen, vattnet, tystnaden, svetten, kånkandet ja ni fattar.
I kängor, skitiga byxor som myggen inte klarade att såga sig igenom, solbränt hår, en svag lukt av svett i en lös tröja och ett samiskt armband jag köpt på gällevari marknad.
Jag kan smaka på känslan, är helt klart såld,